Som jag pratat om tidigare skyller jag ofta på stressen som roten till mycket av det onda i våra oharmoniska själar. Oftast stimulerar vår omgivning fram vår stress och enda sättet att göra något åt problemet är att lära sig hantera denna negativa stimulans. Det är lättare att lära sig hantera stimulansen än att förändra vår omgivning. Inom oss själva är det ofta känslorna som påverkas av omgivningens stimulans och en av känslornas signaler är stress.

Självklart ser inte min uppfostran ut likadan som någon annans. Vi kommer alla ut i samhället med helt olika linjaler, regler och riktlinjer för hur kommunikationen och interaktionen med omgivningen ska ske. Vi har olika kroppsspråk, olika tonlägen, olika tolerans och olika sätt att visa våra känslor och våra tankar på. Det enda vi har gemensamt är själva språket. Men eftersom vårt kroppsspråk och vårt tonläge speglar de känslomässiga riktlinjer vi fostrats till och dessutom kommunicerar substansen och det verkliga innehållet i det vi säger vore det nog enklare om alla pratade olika språk men följde exakt samma riktlinjer när vi tolkar vad som sägs mellan raderna.

Jag är uppvuxen i en lågmäld familj som aldrig skrikigt eller bråkat på varandra utan bara ”diskuterat” utan att visa några känslor, därför har jag en referenslinjal där skrik och högljudda diskussioner hamnar helt utanför mina begrepp och min förståelse. Om någon skriker i min omgivning blir jag helt perplext bedövad, och mitt sinne blir helt spärrat. Jag blir skräckslagen - jag får en stress reaktion, samma stress-/skräckreaktion som säger till djuren att FLY när dom inte förstår vad som händer. Jag kan inte tänka och ta in vad som sägs och därför kan jag inte ge en vettig respons till det som skrikits fram. Jag har med andra ord inte en chans i en sådan ”diskussion” och den andra parten ”vinner” automatiskt diskussionen eftersom jag inte levererat annat än några svaga och lågmälda argument - om något argument alls. Efteråt när allt lugnat sig kan jag hitta allt jag borde sagt och jag kan känna vad jag verkligen tycker och tänker i ämnet men då är det för sent och man vill inte ta upp diskussionen igen för att bli tillplattad och sårad igen.

När jag blir sådär perplext bedövad får jag vissa nästan fysiska reaktioner. Jag får sämre hörsel, jag får tunnelseende och mitt minne blir kraftigt försämrat, med andra ord – jag blir svag, min hjärna fungerar inte som den ska. Mitt fokus är inte alls att använda hjärnan och lyssna, ta in och smälta vad som sagts för att på så sätt ge en korrekt respons och input. Mitt fokus är att FLY eller göra allt jag kan för att lugna ned situationen och på så sätt få en chans att ”vinna” eller åtminstone känna att jag får lägga fram min åsikt och min sida av saken.

När man levt i en sådan här situation ett tag utvecklar man dessutom en överkänslighet. Man blir bedövad och "stänger av" för allt mindre och svagare känsloyttringar ju längre man låter det fortgå.

Utåt sett visar jag mig alltså svag i ett samhälle där ett normalt beteende blivit att man i dessa situationer tar för sig med armbågar och pondus. För att jag ska ha en chans måste jag hitta ett annat sätt, jag måste förändra mig trots att JAG anser att det är den andra som visat sig svag genom att låta sina känslor och sin ilska styra diskussionen.

Denna svaga repsons från mig är för partnern något nytt och främmande, de personer som använder denna diskussionsmetod är van att bli motsagda på samma högljudda sätt eftersom det är så det gått till i deras familj och under deras uppväxt. I deras besvikna ögon har dom ”vunnit” diskussionen för lätt, dom fick inte den input i ämnet dom hade hoppats. Denna input kanske var det verkliga skälet till diskussionen från början och därför blev resultatet en besvikelse.

Båda dessa ”diskussions metoder” är FEL. Självklart måste man visa känslor (om det inte är en affärsmässig diskussion) när man pratar och diskuterar MEN under kontrollerad form och på så sätt uppnå bästa resultat genom att båda får ge sin input. Då är det två hjärnor som jobbar för att lösa problemet istället för en.

JAG måste lära mig att inte vara rädd för en hätsk situation och tystna för att lugna ned situationen och sedan visa min reaktion genom att bli SUR över att jag inte fick säga mitt och över att jag kände mig sårad och överkörd. Den andra måste visa att man vill lösa problemet med hjälp av en diskussion där man tänker innan man låter känslorna reagera och därmed inte visa respekt inför att alla människor är olika och har olika sätt att uttrycka sig. Ingen ska behöva känna sig överkörd, korkad och DUM. Däri ligger inget konstruktivt och ingen framtid för någon.

Jag har lyckats ta första steget, mycket tack vare min klippa till fru, och börjat visa mina känslor när vi diskuterar genom att ”bita tillbaka” men det är svårt att lära sig visa känslorna kontrollerat men inte FÖR kontrollerat och detta tar tid och mycket träning och många misslyckanden. Många gånger känner jag att jag överreagerar eller ”underreagerat” på något min fru säger men tack vare att min fru inte trissar upp situationen genom att känslomässigt reagera på min överreaktion, skrämmer hon mig inte till att falla tillbaka och FLY. En STOR skål för min fru, TACK!