Som jag pratat om tidigare skyller jag ofta på stressen som roten till mycket av det onda i våra oharmoniska själar. Oftast stimulerar vår omgivning fram vår stress och enda sättet att göra något åt problemet är att lära sig hantera denna negativa stimulans. Det är lättare att lära sig hantera stimulansen än att förändra vår omgivning. Inom oss själva är det ofta känslorna som påverkas av omgivningens stimulans och en av känslornas signaler är stress.

Självklart ser inte min uppfostran ut likadan som någon annans. Vi kommer alla ut i samhället med helt olika linjaler, regler och riktlinjer för hur kommunikationen och interaktionen med omgivningen ska ske. Vi har olika kroppsspråk, olika tonlägen, olika tolerans och olika sätt att visa våra känslor och våra tankar på. Det enda vi har gemensamt är själva språket. Men eftersom vårt kroppsspråk och vårt tonläge speglar de känslomässiga riktlinjer vi fostrats till och dessutom kommunicerar substansen och det verkliga innehållet i det vi säger vore det nog enklare om alla pratade olika språk men följde exakt samma riktlinjer när vi tolkar vad som sägs mellan raderna.

Jag är uppvuxen i en lågmäld familj som aldrig skrikigt eller bråkat på varandra utan bara ”diskuterat” utan att visa några känslor, därför har jag en referenslinjal där skrik och högljudda diskussioner hamnar helt utanför mina begrepp och min förståelse. Om någon skriker i min omgivning blir jag helt perplext bedövad, och mitt sinne blir helt spärrat. Jag blir skräckslagen - jag får en stress reaktion, samma stress-/skräckreaktion som säger till djuren att FLY när dom inte förstår vad som händer. Jag kan inte tänka och ta in vad som sägs och därför kan jag inte ge en vettig respons till det som skrikits fram. Jag har med andra ord inte en chans i en sådan ”diskussion” och den andra parten ”vinner” automatiskt diskussionen eftersom jag inte levererat annat än några svaga och lågmälda argument - om något argument alls. Efteråt när allt lugnat sig kan jag hitta allt jag borde sagt och jag kan känna vad jag verkligen tycker och tänker i ämnet men då är det för sent och man vill inte ta upp diskussionen igen för att bli tillplattad och sårad igen.

När jag blir sådär perplext bedövad får jag vissa nästan fysiska reaktioner. Jag får sämre hörsel, jag får tunnelseende och mitt minne blir kraftigt försämrat, med andra ord – jag blir svag, min hjärna fungerar inte som den ska. Mitt fokus är inte alls att använda hjärnan och lyssna, ta in och smälta vad som sagts för att på så sätt ge en korrekt respons och input. Mitt fokus är att FLY eller göra allt jag kan för att lugna ned situationen och på så sätt få en chans att ”vinna” eller åtminstone känna att jag får lägga fram min åsikt och min sida av saken.

När man levt i en sådan här situation ett tag utvecklar man dessutom en överkänslighet. Man blir bedövad och "stänger av" för allt mindre och svagare känsloyttringar ju längre man låter det fortgå.

Utåt sett visar jag mig alltså svag i ett samhälle där ett normalt beteende blivit att man i dessa situationer tar för sig med armbågar och pondus. För att jag ska ha en chans måste jag hitta ett annat sätt, jag måste förändra mig trots att JAG anser att det är den andra som visat sig svag genom att låta sina känslor och sin ilska styra diskussionen.

Denna svaga repsons från mig är för partnern något nytt och främmande, de personer som använder denna diskussionsmetod är van att bli motsagda på samma högljudda sätt eftersom det är så det gått till i deras familj och under deras uppväxt. I deras besvikna ögon har dom ”vunnit” diskussionen för lätt, dom fick inte den input i ämnet dom hade hoppats. Denna input kanske var det verkliga skälet till diskussionen från början och därför blev resultatet en besvikelse.

Båda dessa ”diskussions metoder” är FEL. Självklart måste man visa känslor (om det inte är en affärsmässig diskussion) när man pratar och diskuterar MEN under kontrollerad form och på så sätt uppnå bästa resultat genom att båda får ge sin input. Då är det två hjärnor som jobbar för att lösa problemet istället för en.

JAG måste lära mig att inte vara rädd för en hätsk situation och tystna för att lugna ned situationen och sedan visa min reaktion genom att bli SUR över att jag inte fick säga mitt och över att jag kände mig sårad och överkörd. Den andra måste visa att man vill lösa problemet med hjälp av en diskussion där man tänker innan man låter känslorna reagera och därmed inte visa respekt inför att alla människor är olika och har olika sätt att uttrycka sig. Ingen ska behöva känna sig överkörd, korkad och DUM. Däri ligger inget konstruktivt och ingen framtid för någon.

Jag har lyckats ta första steget, mycket tack vare min klippa till fru, och börjat visa mina känslor när vi diskuterar genom att ”bita tillbaka” men det är svårt att lära sig visa känslorna kontrollerat men inte FÖR kontrollerat och detta tar tid och mycket träning och många misslyckanden. Många gånger känner jag att jag överreagerar eller ”underreagerat” på något min fru säger men tack vare att min fru inte trissar upp situationen genom att känslomässigt reagera på min överreaktion, skrämmer hon mig inte till att falla tillbaka och FLY. En STOR skål för min fru, TACK! 

Lycka finns självklart inte i pengar, makt, skönhet eller något annat mänskligt skapat, däri hittar man bara något som i vissa stunder kan vara roligt, detta förväxlas ofta med lycka men är självklart inte i närheten av det alla söker - äkta "meningen med livet lycka"

Lycka hittar man i övertygelse och hängivenhet.

Är man hängiven sina beslut och sina vägval och verkligen tror av hela sitt hjärta på sitt förhållande, sin familj och sin framtid och inte går med tvivel i sitt hjärta DÅ och endast DÅ kan man vara på rätt väg mot sin egen lycka. Man måste HÄNGE sig helt och fullt i varje situation och inte låta sina handlingar bli halvmesyrer pga av att man tänker "det kommer ta slut ändå" eller "det kommer ändå bara bli kattskit för det blir allt jag gör" går man med sådana tankar är det lika bra att skita i allt vad lycka heter med en gång.

T.ex om någon talar till dig lyssna hängivet gör inte annat samtidigt (detta är ännu viktigare om det är barnen som talar till dig) eller om din partner och du beslutat göra något (t.ex. sälja bilen, bygga något, spara till något) GÖR DET DÅ... vänta inte på att partnern ska börja, om du inte VILL göra det säg det då även om man en gång redan diskuterat ämnet så är det alltid öppet till nya diskussion vilket är bättre än att bara försöka dra ut på det hela.

Om man kastar sig in i allt hängiven föder det respekt och inspiration hos andra och du får äkta hängivenhet tillbaka och däri finner du lycka, att dina nära är dig hängiven, smaka på den känslan .... Människor omkring dig är dig hängiven .... Ganska stort eller hur ?

Undra om äpplet som Eva åt i edens lustgård innehöll fröet till mänsklig stress. Är stress djävulens bidrag eller ”gåva” till mänskligheten.

Stress är lömsk, stress är döden för all lycka och allt gott i livet. Stress kan smyga sig på en utan att man märker det, man inser inte att man är stressad utan man kan tvärtom TRO att man är BRA på hantera stress bara för att man känner sig effektiv eller rör sig fort, tills man inser att stressen långsamt håller på att förtära ens personlighet och allt man värdesätter och älskar i sin närhet. Om detta är definitionen av stress låter det verkligen som djävulens bidrag till livet på jorden.

När det gått riktigt långt har stressen besatt och tagit över ens person helt och hållet då stressar man i allt man gör utan att man egentligen behöver det, det har blivit en VANA. Det är först när man inser och medger stressens/djävulens närhet man kan lära sig hantera eller bekämpa den. Stress kan ha många ansikten och när den väl fått fäste trappas den bara upp, det blir en ond cykel.

Fröet till stress kan vara små skitsaker (småsaker om man lägger de i relation till ledsna barn, problem i förhållandet, problem med sömn, problem med jobbet etc) en obetald räkning, dålig ekonomi, man är trött, man har ont, för mycket att göra, dålig på att fokusera/prioritera, en dum formulering ens partner gjorde etc etc

T.ex om man en månad inte har pengar att betala alla räkningar så går man och grubblar över detta, när ungarna sedan kommer och stör ens funderingar blir man irriterad och ryter åt barnen detta leder till att barnen blir stressade över att deras mamma/pappa är på dåligt humör och då söker dom trygghet vilket är något dom brukar finna hos sina föräldrar och därför håller dom sig när en (hur många har inte märkt att när man är på bra humör och ger barnen tid att vara sig själv så blir dom lugna och harmoniska och kan rofyllt leka på sina rum och man ser knappt till dom, men är man stressad och irriterad hänger dom i ens byxben) just när man har störst behov av utrymme. Naturligtvis leder det till att man blir ännu mer stressad och arg och ryter en gång till, när sedan ens partner kommer hem är ungarna speedade, själv är man arg och då tar det inte lång stund innan partnern antingen flyr fältet, vilket irriterar ännu mer och man blir ännu mer arg, eller så blir han/hon smittad av denna stressens och det dåliga humörets boning. Med andra ord förstör man det liv man byggt upp och allas liv i ens närhet bara över en räkning man ändå inte kan göra något åt !!! ÄR DET VÄRT DET ?????

Man måste stanna upp och inse att man är stressad och sätta sig ned med barnen se dom i ögonen, busa och skratta lite med dom och därigenom bryta cykeln, då kan man släppa och fördriva stressen från ens kropp och alla mår mycket bättre.

Nu mer, så fort jag känner mig irriterad eller ryter omotiverat åt barnen, stannar jag till och funderar lite kort över vad det är som stressar mig och oftast inser jag att jag inte behöver stressa det kändes bara som att det var så mycket jag borde få gjort, eller att jag grubblade för mycket över nåt ovidkommande. Jag har insett att största källan till antivirus mot stress är barnen, ge dom lite tid, titta dom i ögonen en extra stund i stressens hetta och vips känns livet lättare.

Jag har ofta problem med att motivera mig till studier, träning eller vad än det må vara. Men jag har hittat ett knep jag brukar använda. Första gången jag upptäckte dess goda effekt var när jag skulle studera några år. Jag har alltid haft svårt för skolan att motivera mig själv till att sätta mig med läxorna på kvällen, jag har varit för orolig i själen och inte haft ro. När jag skulle börja plugga ritade jag upp ett scenario för mig själv till VARFÖR jag pluggar. Jag visualiserade eget företag som jag kunde driva på distans så jag kunde jobba från en fjällstuga, att bo nära fjällen, i en villa, med en Jeep och en P1800 på garage infarten. Det var den bilden jag tog fram varje gång det kändes jobbigt att komma igång med läxorna. Dessutom la jag en tidsgräns hur länge jag skulle plugga varje kväll inte rikta in mig på plugga tills alla uppgifter var färdiga eftersom då tappar man orken ganska fort då det oftast känns övermäktigt. Jag kunde t.ex kolla tv tablån och om jag såg att det var en bra film kl 21 så satt jag det som gräns, då blev filmen en belöning efter några timmars hårt studerande. Mao satte jag ett högt mål långsiktigt och ett lågt lättuppnåeligt mål kortsiktigt. Det funkade för mig jag nådde mitt långsiktiga mål (förutom en P1800) genom massor av kortsiktiga mål.

Jag hade en kompis som jämt klagade över att hon ville gå ned i vikt. Till slut frågade jag om hon var villig att lägga ned en del jobb på detta och hon svarade ja men jag vet att min motivation dalar ganska fort och sen rinner det ut i sanden. Får jag testa en teori på dig då frågade jag. Ja ? så hon lite undrande.

Lägg ett mål att varje kväll gå ETT varv runt huset. De dagar då det känns jobbigt då MÅSTE du göra det, då är det absolut förbjudet att hoppa över. De dagar då det känns skönt och kul att gå ut en sväng runt huset då kan du hoppa över om du vill. Känner du för att gå längre än ett varv runt huset är det självklart upp till dig. MEN det dagliga målet får aldrig bli mer än ETT varv runt huset varje kväll/dag. Det är regelbundenheten som är viktig inte mängden.

Jag vet att den jobbigaste biten i all träning är att tillryggalägga sträckan från soffan till utanför dörren. När man väl är utanför dörren är det bara skönt och då blir det oftast att man går längre än runt huset.

Med så låga kortsiktiga mål slipper man också bli besviken på sig själv. Besvikelse kan ofta leda till att man ger upp.

För henne funkade det, hon gick ned 15 kg på 3 månader.

.... var första träningen gjord. Vid nyår rannsakade jag mig själv och funderade över vad jag saknade mest i mitt liv. Jag kom fram till att det var träning, att känna kropps kontroll och harmoni och att få den avkoppling och den avstressning själva träningsstunden ger. Jag blir dessutom mindre SJUK I HUVUDET.

När jag INTE tränar börjar jag grubbla och fundera över dom mest konstiga saker, bygger upp föreställningar om min omgivning, blir på dåligt humör, går och är förbannad över små saker i/på min omgivning. Detta är energikrävande. dessutom trycker jag ned allt inom mig vilket också bränner energi. Regelbunden träning är namnet på den mirakel kur som hjälper mot dessa idiotier.

Träningen slår dessutom igenom på hållningen, jag bröstar upp mig mer vilket ger en bättre hållning och ett bättre självförtroende precis som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg. Andningen blir också bättre vilket ger ett större lugn och jag blir mindre lättpåverkad av stress.

Pga en konstig pliktskyldighet där jag prioriterar alla måsten och att hjälpa andra med deras måsten innan jag kan göra något som JAG tycker är kul eller något för MIN skull. Jag vill att alla jag lämnar hemma när jag far och tränar också ska ha lika kul under tiden och inte vara bunden av en massa återstående dagliga måsten.

Om jag ändå far och tränar och lämnar mina nära med mycket att göra hemma får jag inte den avkopplingen träningen annars ger för då har jag sååå dåligt samvete och känner mig stressad att snabbt komma hem och hjälpa till.

Jag måste inse att MITT välmående också är ett måste, att det är MIN skyldighet, och ingen annans, att JAG mår bra.

JAG måste lära mig att säga nej och ändra mina prioriteringar, inse att man inte hela tiden MÅSTE få bekräftelse eftersom det antagligen är bekräftelse jag söker genom tacksamhet av dom jag hjälper. Jag måste också medge att det är viktigt för mig att folk är skyldig mig en tjänst istället för tvärtom. Därför har jag ENORMT svårt för att be om hjälp.

Dessutom känns det lättare att säga ja än att säga nej när någon ber mig göra något. Troligen är jag rädd för en konflikt. Varför provocera fram en konflikt över någon liten fjant sak som är gjord på några minuter, problemet blir när det är många fjantsaker …. Alla måsten och alla fjantsaker som jag vill få gjort INNAN jag far och tränar har en tendens att aldrig ta slut eller dra ut på tiden så jag tillslut prioriterar bort träningen… dumt dumt.

mao nu jävlar ska jag bli broiler .... det är bara att hålla motivationen på topp och när det gäller motivation har jag också några knep som jag tänkte avslöja i nästa blogg inlägg....

.... eller har jag bara blivit gammal ? Jag har alltid haft lätt för att stressa upp mig över allt som ska göras och allt jag inte hinner, tyvärr har jag alltid varit bra på låta stressen gå inåt och lyckats dölja den. Det finns korta stunder då man känner att kroppen slappnar av och man hamnar i en fridfull harmoni, oftast efter man tränat eller haft en bra och effektiv dag. Denna fridfullhet har jag alltid försökt eftersträva att uppnå oftare och i större skala men nu har den strävan också blivit en stress :-). VAD SKA MAN GÖRA ?

Jo .... BLI ÄLDRE !!

Nu när jag nått den respektabla åldern 40 har jag sakta börjat inse att man inte är någon ungdom/något barn längre. Man behöver inte jaga bekräftelse och visa sig duktig längre det finns så många nu som är yngre än mig och som borde jaga MIN bekräftelse och MIN respekt istället. Alla förväntningar på mig som jag trott funnits hos mina "nära och kära" har sakta börjat rinna av mig och jag har insett att jag lever mitt liv för mig och ingen annan. MEN under alla åren som "ungdom" med ett omättligt behov av bekräftelse har man byggt upp ett beteende mönster som inte är så lätt att bryta ... men jag försöker, jag försöker och är på väg. Man måste bara lyfta på hakan, skjuta fram bröstet och påminna sig själv några gånger om dagen om hur förbannat bra man är oavsett vad andra säger eller INTE SÄGER.

Som ett led i min "frigörelse" från alla andras, av mig inbillade, behov som man ska försöka uppfylla för att på så sätt få bekräftelse har jag börjat göra en lite kaxigare hemsida. Den kanske inte är så kaxig än men den är inte klar på långa vägar. Gå gärna in och titta lite. www.hedberj.se

Förr tjatade alltid föräldrarna på sina barn att dom ska sträcka på sig. Gör vi det idag ? jag tror inte det och varför skulle vi göra det ? Jag har just fyllt 40 och insett en massa viktiga väsentligheter i livet, som att man kan koka disktrasan och den blir som ny istället för att köpa nya billiga skit disktrasor och få leva med en svampig äcklig disktrasa hela tiden, kan man koka en lite dyrar trasa och den blir "underbar" igen eller att barn är meningen med livet eller att livet är en ända lång "pondus" strid - varför gå med hatten i handen när man kan få andra att göra det istället. Snällhet är en förlustaffär, jag har i 40 år envist hållit fast vid idén att snällhet lönar sig, att någonstans längre fram efter vägen får man tillbaka, men om så vore fallet skulle allt falla mig i händerna resten av livet nu när jag redan gått halva vägen. SKITSNACK - de enda som tjänar på min snällhet är dom jag är snäll mot.

Just de ... tillbaka till ämnet för dagen.

Det finns en djupare och viktigare grund till varför man ska tänka på hållningen förutom den rent fysiska (att kroppen och ryggen mår bättre om man har en bra hållning). Om man tar ett djupt andetag och behåller den ställningen eller hållningen man har när lungorna är fulla av luft. Då har man näsan i vädret, hakan högt och bröstet betonat, med denna ställning har man en aura av självsäkerhet, stolthet och makt vilket påverkar människor omkring att bemöta en med stor respekt, en respekt som lyfter mig som människa, förbättrar mitt självförtroende och min självkänsla vilket leder till att min inre pondus förstärks och det i sin tur höjer blicken, näsan och hakan vilket ger en bättre hållning .... tidigare generationer var nog inte så dumma i alla fall.

MEN Det är inte så lätt att räta på sig när man har vardagens alla tyngder och måsten på sina axlar, en ekonomi som kanske inte går ihop, en massa dagliga måsten man inte på långa vägar hinner, dåligt samvete för att man inte hinner med ungarna i den grad man skulle önska etc etc. Eftersom huvudet och hjärnan är en ganska stor del av kroppsvikten, en vikt som inte blir mindre om hjärnan blivit dunkel av alla svarta tankar man slösat sin sista värdefulla energi på att muttrande svära fram för sig själv. Då är det inte lätt att räta på sig men jag lovar ... det är värt ett försök.

Nästa gång man är trött och slut och man just är i begrepp att ännu en gång utan egentlig anledning överreagera på sitt barns irriterande fiskande efter uppmärksamhet,ska man höja mungiporna, ljusa upp sina tankar, ta ett DJUPT andetag och räta på hållningen, titta sitt barn i ögonen och låta stressen rinna av en och på så sätt bryta denna idiotiska cykel. Det kan va värt ett försök. Efter man kommit ihåg och genomfört denna övning mitt i den dagliga stridens hetta några gånger kommer man bli mer avslappnad få mer energi och få lättare att fokusera på vad som är viktigt i livet.

Nu kokar min disktrasa .... hörs senare

Hej igen ....

Jag halv ligger i soffan med min laptop i knä och hör min son leka med sina bilar i köket, han är hemma idag för magsjuka :-( då får man väl själv det lagom till helgen :-(. Finns det några bättre dagar än när man får vara med sina barn och bara vara .... ingen stress inga måsten .... bara existera i nuet ... precis som barn alltid gör och som vi vuxna också måste börja göra om vi vill få ut mesta möjliga av livet och det vill vi väl alla ? Livet är NU inte om 25 år när vi blir pensionärer. FRAMTIDEN FINNS INTE. Det är NU vi ska leva. Om vi ser till att varje dag är bra i 25 år ... vilket underbart liv vi då haft, då skulle vi kunna dö tidigt och ändå vara nöjd. Men om vi idag bara fyller livet med måsten och stress och vi ändå inte hinner allt ... vad händer då om vi dör om 25 år ??? WHAT A WASTE. tänk till .... prioritera .... era dumskallar.

Jag har just upptäckt att det här med att göra hemsidor kan trots allt vara ganska kul, när jag inte har någon som står över min axel och tycker fel om allt. Under flera år har jag haft 2 olika företag där jag designat och gjort hemsidor till andra.

Men när kunder tycker fel, inte ser det jag ser och jag alltid måste anpassa mig efter kunden blir resultatet inte bra, jag blir inte på långa vägar nöjd, värst är det när allt ska vara klart förra veckan (och så är det jämt) då försvinner all glädje och med den all inspiration och alla lyckade resultat.

Om jag någon gång la ned lite mer tid och energi och jag själv kände mig nöjd med resultatet så var aldrig kunden nöjd och när kunden fått som den ville var JAG aldrig nöjd. En evig och meningslös rundgång som bara bränner ut all energi och inspiration. Nej åt helvete med alla andras tyckande.

NU däremot när jag själv är kunden (och kunden har ju alltid rätt) så har det helt plötsligt blivit roligt och jag ser att det jag gör blir VÄLDIGT bra .... wow vilken kille jag är :-) tänk vad mycket stressen förstör, nu gör jag något bara för att det är kul och jag ställer inga krav vilket gör att inspirationen är på topp hela tiden ... HÄRLIGT, ROLIGT ... och istället för att energin bränns upp i tomma intet blir detta webprojekt en slags terapeutisk avkoppling och återhämtning.

Sidan är ju så klart inte klar än men snart, mao får ni snart se den ni också .... men jag kommer inte bry mig i vad ni TYCKER om den. Alla tycker för mycket om alla andra ... börja TYCKA om er själv istället.