Jag har ofta problem med att motivera mig till studier, träning eller vad än det må vara. Men jag har hittat ett knep jag brukar använda. Första gången jag upptäckte dess goda effekt var när jag skulle studera några år. Jag har alltid haft svårt för skolan att motivera mig själv till att sätta mig med läxorna på kvällen, jag har varit för orolig i själen och inte haft ro. När jag skulle börja plugga ritade jag upp ett scenario för mig själv till VARFÖR jag pluggar. Jag visualiserade eget företag som jag kunde driva på distans så jag kunde jobba från en fjällstuga, att bo nära fjällen, i en villa, med en Jeep och en P1800 på garage infarten. Det var den bilden jag tog fram varje gång det kändes jobbigt att komma igång med läxorna. Dessutom la jag en tidsgräns hur länge jag skulle plugga varje kväll inte rikta in mig på plugga tills alla uppgifter var färdiga eftersom då tappar man orken ganska fort då det oftast känns övermäktigt. Jag kunde t.ex kolla tv tablån och om jag såg att det var en bra film kl 21 så satt jag det som gräns, då blev filmen en belöning efter några timmars hårt studerande. Mao satte jag ett högt mål långsiktigt och ett lågt lättuppnåeligt mål kortsiktigt. Det funkade för mig jag nådde mitt långsiktiga mål (förutom en P1800) genom massor av kortsiktiga mål.

Jag hade en kompis som jämt klagade över att hon ville gå ned i vikt. Till slut frågade jag om hon var villig att lägga ned en del jobb på detta och hon svarade ja men jag vet att min motivation dalar ganska fort och sen rinner det ut i sanden. Får jag testa en teori på dig då frågade jag. Ja ? så hon lite undrande.

Lägg ett mål att varje kväll gå ETT varv runt huset. De dagar då det känns jobbigt då MÅSTE du göra det, då är det absolut förbjudet att hoppa över. De dagar då det känns skönt och kul att gå ut en sväng runt huset då kan du hoppa över om du vill. Känner du för att gå längre än ett varv runt huset är det självklart upp till dig. MEN det dagliga målet får aldrig bli mer än ETT varv runt huset varje kväll/dag. Det är regelbundenheten som är viktig inte mängden.

Jag vet att den jobbigaste biten i all träning är att tillryggalägga sträckan från soffan till utanför dörren. När man väl är utanför dörren är det bara skönt och då blir det oftast att man går längre än runt huset.

Med så låga kortsiktiga mål slipper man också bli besviken på sig själv. Besvikelse kan ofta leda till att man ger upp.

För henne funkade det, hon gick ned 15 kg på 3 månader.

.... var första träningen gjord. Vid nyår rannsakade jag mig själv och funderade över vad jag saknade mest i mitt liv. Jag kom fram till att det var träning, att känna kropps kontroll och harmoni och att få den avkoppling och den avstressning själva träningsstunden ger. Jag blir dessutom mindre SJUK I HUVUDET.

När jag INTE tränar börjar jag grubbla och fundera över dom mest konstiga saker, bygger upp föreställningar om min omgivning, blir på dåligt humör, går och är förbannad över små saker i/på min omgivning. Detta är energikrävande. dessutom trycker jag ned allt inom mig vilket också bränner energi. Regelbunden träning är namnet på den mirakel kur som hjälper mot dessa idiotier.

Träningen slår dessutom igenom på hållningen, jag bröstar upp mig mer vilket ger en bättre hållning och ett bättre självförtroende precis som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg. Andningen blir också bättre vilket ger ett större lugn och jag blir mindre lättpåverkad av stress.

Pga en konstig pliktskyldighet där jag prioriterar alla måsten och att hjälpa andra med deras måsten innan jag kan göra något som JAG tycker är kul eller något för MIN skull. Jag vill att alla jag lämnar hemma när jag far och tränar också ska ha lika kul under tiden och inte vara bunden av en massa återstående dagliga måsten.

Om jag ändå far och tränar och lämnar mina nära med mycket att göra hemma får jag inte den avkopplingen träningen annars ger för då har jag sååå dåligt samvete och känner mig stressad att snabbt komma hem och hjälpa till.

Jag måste inse att MITT välmående också är ett måste, att det är MIN skyldighet, och ingen annans, att JAG mår bra.

JAG måste lära mig att säga nej och ändra mina prioriteringar, inse att man inte hela tiden MÅSTE få bekräftelse eftersom det antagligen är bekräftelse jag söker genom tacksamhet av dom jag hjälper. Jag måste också medge att det är viktigt för mig att folk är skyldig mig en tjänst istället för tvärtom. Därför har jag ENORMT svårt för att be om hjälp.

Dessutom känns det lättare att säga ja än att säga nej när någon ber mig göra något. Troligen är jag rädd för en konflikt. Varför provocera fram en konflikt över någon liten fjant sak som är gjord på några minuter, problemet blir när det är många fjantsaker …. Alla måsten och alla fjantsaker som jag vill få gjort INNAN jag far och tränar har en tendens att aldrig ta slut eller dra ut på tiden så jag tillslut prioriterar bort träningen… dumt dumt.

mao nu jävlar ska jag bli broiler .... det är bara att hålla motivationen på topp och när det gäller motivation har jag också några knep som jag tänkte avslöja i nästa blogg inlägg....

.... eller har jag bara blivit gammal ? Jag har alltid haft lätt för att stressa upp mig över allt som ska göras och allt jag inte hinner, tyvärr har jag alltid varit bra på låta stressen gå inåt och lyckats dölja den. Det finns korta stunder då man känner att kroppen slappnar av och man hamnar i en fridfull harmoni, oftast efter man tränat eller haft en bra och effektiv dag. Denna fridfullhet har jag alltid försökt eftersträva att uppnå oftare och i större skala men nu har den strävan också blivit en stress :-). VAD SKA MAN GÖRA ?

Jo .... BLI ÄLDRE !!

Nu när jag nått den respektabla åldern 40 har jag sakta börjat inse att man inte är någon ungdom/något barn längre. Man behöver inte jaga bekräftelse och visa sig duktig längre det finns så många nu som är yngre än mig och som borde jaga MIN bekräftelse och MIN respekt istället. Alla förväntningar på mig som jag trott funnits hos mina "nära och kära" har sakta börjat rinna av mig och jag har insett att jag lever mitt liv för mig och ingen annan. MEN under alla åren som "ungdom" med ett omättligt behov av bekräftelse har man byggt upp ett beteende mönster som inte är så lätt att bryta ... men jag försöker, jag försöker och är på väg. Man måste bara lyfta på hakan, skjuta fram bröstet och påminna sig själv några gånger om dagen om hur förbannat bra man är oavsett vad andra säger eller INTE SÄGER.

Som ett led i min "frigörelse" från alla andras, av mig inbillade, behov som man ska försöka uppfylla för att på så sätt få bekräftelse har jag börjat göra en lite kaxigare hemsida. Den kanske inte är så kaxig än men den är inte klar på långa vägar. Gå gärna in och titta lite. www.hedberj.se

Förr tjatade alltid föräldrarna på sina barn att dom ska sträcka på sig. Gör vi det idag ? jag tror inte det och varför skulle vi göra det ? Jag har just fyllt 40 och insett en massa viktiga väsentligheter i livet, som att man kan koka disktrasan och den blir som ny istället för att köpa nya billiga skit disktrasor och få leva med en svampig äcklig disktrasa hela tiden, kan man koka en lite dyrar trasa och den blir "underbar" igen eller att barn är meningen med livet eller att livet är en ända lång "pondus" strid - varför gå med hatten i handen när man kan få andra att göra det istället. Snällhet är en förlustaffär, jag har i 40 år envist hållit fast vid idén att snällhet lönar sig, att någonstans längre fram efter vägen får man tillbaka, men om så vore fallet skulle allt falla mig i händerna resten av livet nu när jag redan gått halva vägen. SKITSNACK - de enda som tjänar på min snällhet är dom jag är snäll mot.

Just de ... tillbaka till ämnet för dagen.

Det finns en djupare och viktigare grund till varför man ska tänka på hållningen förutom den rent fysiska (att kroppen och ryggen mår bättre om man har en bra hållning). Om man tar ett djupt andetag och behåller den ställningen eller hållningen man har när lungorna är fulla av luft. Då har man näsan i vädret, hakan högt och bröstet betonat, med denna ställning har man en aura av självsäkerhet, stolthet och makt vilket påverkar människor omkring att bemöta en med stor respekt, en respekt som lyfter mig som människa, förbättrar mitt självförtroende och min självkänsla vilket leder till att min inre pondus förstärks och det i sin tur höjer blicken, näsan och hakan vilket ger en bättre hållning .... tidigare generationer var nog inte så dumma i alla fall.

MEN Det är inte så lätt att räta på sig när man har vardagens alla tyngder och måsten på sina axlar, en ekonomi som kanske inte går ihop, en massa dagliga måsten man inte på långa vägar hinner, dåligt samvete för att man inte hinner med ungarna i den grad man skulle önska etc etc. Eftersom huvudet och hjärnan är en ganska stor del av kroppsvikten, en vikt som inte blir mindre om hjärnan blivit dunkel av alla svarta tankar man slösat sin sista värdefulla energi på att muttrande svära fram för sig själv. Då är det inte lätt att räta på sig men jag lovar ... det är värt ett försök.

Nästa gång man är trött och slut och man just är i begrepp att ännu en gång utan egentlig anledning överreagera på sitt barns irriterande fiskande efter uppmärksamhet,ska man höja mungiporna, ljusa upp sina tankar, ta ett DJUPT andetag och räta på hållningen, titta sitt barn i ögonen och låta stressen rinna av en och på så sätt bryta denna idiotiska cykel. Det kan va värt ett försök. Efter man kommit ihåg och genomfört denna övning mitt i den dagliga stridens hetta några gånger kommer man bli mer avslappnad få mer energi och få lättare att fokusera på vad som är viktigt i livet.

Nu kokar min disktrasa .... hörs senare